CI-utredning Mars/April 2018

Hösten 2017 när jag var hos min audionom för nytt hörseltest sa hon efteråt till mig att nu kunde hon inte göra mer för mig. Min hörsel hade gått ner så pass att hörapparaterna inte kunde göra mer nytta. Hon skrev remiss till audiologen på sjukhuset för att utröna om jag passade som kandidat för chochleaimplantat.

Innan man vet om läkare och audionom rekommenderar cochleaimplantat behöver man genomgå en utredning. På sjukhuset har de ett helt team (”CI-team”) som utvärderar tillsammans. Teamet består av läkare, audionomer, kurator och kirurger. I utredningen behöver de fastställa om hörselnedsättningen är tillräckligt dålig – att CI kommer vara ett bättre alternativ än hörapparater, man behöver se om hörselnerven är okej eller om det är något annat rent fysiologiskt som sätter stopp för operation och sist men inte minst är viktigt att se på hur motiverad patienten är och vilka förväntingar patienten har. En CI-operation är aldrig något man tvingas till. Det är i slutändan patienten som bestämmer om man vill eller inte, om utredningen visar att man är en god kandidat.

I mars 2018 genomgick jag då min utredning. Jag fick göra hörseltester med och utan hörapparater, lokaliseringstester med och utan hörapparater, ett ”KIPS”-test som är ett slags kognitivt test för att se hur bra minne man har och om det behöver sättas in extra resurser efter en operation. Även ett test som visar om man lätt blir yr gjordes. Därefter fick jag träffa kurator och logoped. Kuratorn gick igenom vad man bör ha för förväntningar och hur hjärnan fungerar när man blir ”påkopplad” och ska vänja sig vid nya ljuden. Därefter fick jag själv, och min sambo, berätta om våra förväntningar och hur jag mår i nuläget osv. Logopeden lyssnade på hur jag pratade – om mitt tal var påverkat av min hörselnedsättning – vilket det inte var.

Hörseltesterna gick ju så klart inte så bra. Ca 30 % tal uppfattar jag med mina hörapparater. Resten läser jag på läppar. Lokaliseringstestet var intressant att höra. Jag tyckte alla ljud i princip kom snett framifrån – men många av ljuden kom bakifrån och från sidan. Det var jättesvårt att lokalisera. Detta vet jag redan, om någon ropar på mig på jobbet eller på stan så kollar jag i 99% av fallen alltid åt helt fel håll.

Slutligen fick jag också göra magnetröntgen och skiktröntgen. I min journal står att jag har en normal hjärna – vilket är rätt trevligt att ha på papper. Jag funderar över om det är något jag kan ta med i mitt CV. 🙂

I slutet på april blev jag så kallad till CI-läkaren igen som skulle gå igenom CI-teamets samlade bedömning. De ansåg att jag var en god CI-kandidat och frågade således om jag själv ville bli opererad. Och mitt svar var ett självklart JA. Mitt högra öra har jag lite (marginellt) sämre hörsel på än på mitt vänstra. Därför valde jag att göra operationen på mitt högra öra.

CI-läkaren skickade remiss till ÖNH. Man gick igenom de CI-alternativ som fanns. Det finns två större märken att välja mellan – jag valde Cochlear. Sedan finns det två olika modeller att välja mellan. En smidig som man bara sätter på huvudet och en annan som man sätter på huvudet men som har en sladd till en mottagare som ser ut som en hörapparat och som också hänger på örat. Det negativa med den modell som man bara sätter på huvudet är att den är mkt tjockare och inte får plats under t ex en skidhjälm. Då vår familj åker slalom nästan varje helg på vinterhalvåret blev det därför den andra varianten – som heter Nucleus 7. Det känns som ett bra val och jag tror att det kommer bli jättebra.

Efter val av implantat och tillbehör var det bara att vänta på operationsdatumet.