Bilder efter operation

Foto 2018-09-10 18 58 48

Ovan: Första dygnet efter operationen fick man ha ett tryckförband på huvudet.

Foto 2018-09-14 15 49 34

Ovan: Innan hemgång byttes tryckförbandet mot ett ”mindre” förband som skulle sitta på ca 10 dagar, tills stygnen skulle tas.

Foto 2018-09-19 11 26 22

Ovan: 10 dagar har gått och stygnen har tagits. Lite blåmärken syns. Nu fick man äntligen duscha också, håret var ganska flötigt efter 10 dagar… 🙂 Tejpen skulle sitta kvar ett par dagar till innan jag fick ta bort den.

Foto 2018-09-20 15 45 39

Ovan: Min ”sidecut” i tvättat hår.

Foto 2018-09-25 20 04 24

Ovan: En bild på ärret efter att jag tagit bort tejpen, ca 12-13 dagar efter operation.

Foto 2018-09-30 15 58 04

Ovan: En bild från sidan där man ser den del av ärret som går upp över örat. 3 veckor efter operation.

Annonser

Tre veckor efter operation och en vecka kvar till inkoppling

Tiden har gått ganska sakta fram sedan operationen. Men jag har verkligen behövt lugnet. Första tiden var jag oerhört trött. Men det bästa har varit att slippa yrsel och smärta. Det är klart att det har gjort ont efter operationen men inte den tuffa smärtan jag hade räknat med. En vecka efter operationen kunde jag sluta helt med värktabletter, vilket var väldigt skönt. Den senaste veckan har jag tagit små promenader och ökat dem till lite längre. Nu när det gått tre veckor får man börja röra på sig mer fysiskt. Jag får känna på det lite och ta det lugnt – men det känns skönt med promenaderna. Jag behöver verkligen dem både fysiskt och psykiskt.

Första två veckorna hörde jag min puls högt i det opererade örat dygnet runt, det var ganska obehagligt stundvis men något jag vande mig vid. Nu, efter tre veckor, har det gett med sig. Tinnitus har jag dock fortfarande, men jag tycker att den blir sakta mildare och mildare. Är det mycket ljud och rörelse runt om kring så ökar den däremot, så jag försöker att inte utsätta mig för det i onödan.

Kirurgen tog suturen för 1,5 vecka sedan. (Bilder efter op och framåt kommer i ett eget inlägg). Det gick fint men jag hade ett litet sår kvar bakom örat, nederst i ”snittet”, där sitter fortfarande en skorpa, men den ramlar nog bort snart. För ett par dagar sedan upptäckte jag att jag har som en blåsa med vatten under huden bakom örat (bakom snittet), detta ska inte vara någon fara så länge det inte gör ont eller blir inflammerat. Jag tror nu att den har bildats av mina glasögon som har tryckt lite på huden. Jag försöker så mycket som möjligt att ha linser på mig. I samma veva som jag upptäckte ”blåsan” kom det också ut en gegga med ”var/blod/vax” ur hörselgången. Bestämde mig då för att lyssna med CI-koordinatorn angående detta – men det visade sig vara helt normalt, så jag kan låta det bero. Skönt!

Vad gäller den ”plastiga” känslan på tungan så nämnde jag detta för kirurgen när hon tog stygnen. Den beror nog snarare på att tungan klämts lite när de satt andningstuben i halsen under operationen än att det skulle vara smaknerven som skadats. Smaken är helt okej – allt smakar som det ska. Jag tycker att ”plasttungan” börjar försvinna mer och mer.

Frisyren börjar bli något jag funderar mycket över. Jag har ju en ”sidecut” nu mer och får väl helt enkelt göra något spexigt av den. Ska ta en promenad till frisören någon dag och prata lite om detta…

Jag har märkt att jag börjat höra lite dova basljud på mitt opererade öra. Det började väldigt lustigt när jag gäspade häromdagen och gjorde ett ”yawn”-ljud och hörde det tydligt och klart i örat. Det var nästan så jag hoppade till. Idag var vi med familjen och åt glass och i restaurangen spelade de lite ”unts-unts”-musik och jag kunde faktiskt höra basen lite dovt på mitt opererade öra. Så lite resthörsel efter operationen har jag alltså. Denna kommer förmodligen, enligt kirurgen, försvinna med åren – dels pga att min hörsel är i en nedåtgående spiral men också då det ofta bildas fibroser runt implantatet i hörselsnäckan. Men det känns ändå lite tryggt att jag kan höra, om än lite, någonting även nattetid när jag inte kommer ha processorn påkopplad.

Ja.. Nu är det bara en vecka kvar tills jag blir påkopplad. Jag ser fram mot det. Operationen var liksom första anhalten och att blir pigg och att läka. Nu när det är gjort är jag ivrig inför att få börja ljudträna och jag hoppas innerligt att allt kommer att flyta någorlunda bra. Jag har förberett lite genom att skaffa ”Legimus” via biblioteket, det är en låneapp där jag kan låna talböcker som man också, om man vill, kan läsa samtidigt. Att lyssna på tal är en del av ljudträningen. Jag har även gjort en playlist på Spotify som blir längre och längre, innehållandes låtar från 80-,90- och 00-talet som jag lyssnat mycket på innan min hörselnedsättning började. Man ska försöka lyssna så mycket som möjligt på sådant man lyssnade på när man var normalhörande, för det kommer hjärnan ihåg hur det lät – och således kan man lättare ”kalibrera” den till att lära sig de nya ljuden. Så det lär nog bli en och annan gammal film också.

Jag tänkte lägga upp lite bilder å hur det sett ut efter operationen om någon är intresserad. Det kommer i ett eget inlägg.

En vecka senare

Det är söndag, vilket betyder att det nu gått nästan en vecka sedan operationen. Det har gått snabbt och förhållandevis bra. Jag känner att det sakta går åt rätt håll men det är en speciell trötthet som  jag märker tar tid att bli av med. Inte ”jag behöver sova”-trött utan en sorts hjärntrötthet antar jag. Jag skulle kunna tänka mig att det är någon liknande känsla man upplever när man går in i väggen.

Man skulle kunna likna det vid att man varje morgon när man vaknar får ett okänt antal osynliga äpplen att äta under dagen, inget annat. Tar de slut så tar de slut. Alla äpplen ligger där jämte sängen när man vaknar så det gäller att ransonera dem rätt så man inte har ätit upp alla när klockan är två på eftermiddagen. Då får man gå hungrig till nästa morgon. Lite så känns det om jag tar ut mig för mycket under dagen. Det liksom bara tar stopp när jag inte orkar mer. Men det är ju hur svårt som helst att veta varje morgon hur många osynliga äpplen jag har den här dagen. Det kan kännas jättebra, jag grejar lite i köket, följer med familjen ut på en kort, väldigt kort, promenad. Men ett par timmar senare så är de osynliga äpplena plötsligt slut. Man vill ju så mycket – men det är bara att gilla läget antar jag.

I morgon är första dagen som jag är själv hemma på dagen när sambon jobbar och barnen är i skolan. Det kan nog ändå vara ganska nyttigt. Det är inte en massa saker som händer runt omkring mig som jag behöver lägga fokus på utan jag kan ta allt i den takt jag vill.

Jag börjar bli peppad inför att få bort stygn och bandage på onsdag. Och att ÄNTLIGEN få tvätta håret. Alltså… En vecka nu utan att ha tvättat det… och jag ska gå tre dagar till…

Har även börjat fundera över min nya frisyr… Jag har ju en sidecut som heter duga, som behöver fixas till – och håret som inte är så chickt längre behöver klippas avsevärt. Det får nog även bli lite färgning på det.

Jag har inte lagt ut några bilder här på denna bloggisch men det kommer så småningom. När jag orkar.

Hej så länge! 🙂

5 dagar efter op

Det är lördag och det har nu gått fem dagar efter operationen. Det halsonda och febern gav med sig lika fort som det kom, även om jag har liiite förhöjd temp så känner jag mig okej.

I går gick jag med min mamma till och från mataffären för att känna lite på det. Det gick bra, men jag fick ta det väldigt lugnt. Mamma bar de tunga kassarna med mat och jag betalade och höll mig i kundvagnen. 🙂 På eftermiddagen åkte mina föräldrar hem. De har varit ovärderlig hjälp den här veckan och skött all markservice så sambon kunnat jobba och jag inte har behövt vara ensam samt kunnat vila så mycket som det bara går.

Jag känner mig sakta men säkert lite piggare för varje dag. Värken i operationsområdet avtar mer och mer och övergår mer till kliande, vilket är ett gott tecken på att det läker. På onsdag ska jag tillbaka till kirurgen för att ta stygnen (förhoppningsvis –  om allt är läkt). Då får jag förhoppningsvis äntligen tvätta håret också. Det är superflötigt nu, särskilt efter att de hade i balsam i det i måndags för att få ur tovan…

Den metalliska smaken på tungan har försvunnit lite, men det känns som att det är gladpack på hela tungan och all mat får lite lustig textur, nästan som marshmallow-aktigt. Väldigt skumt – men huvudsaken är att mat smakar mat. Och det är ju övergående.

Jag sover ganska okej på nätterna. Jag tror att jag har ett sovmönster att jag brukar lägga mig på högersida runt 1-2 på natten. Vaknar denna tid varje natt och har väldigt svårt att somna om på vänster sida. Det ska bli skönt när allting läkt och jag kan vrida och vända mig som jag vill i sängen. 🙂

 

Operationen och dagarna efter

Det har nu gått några dagar sedan operationen, exakt tre dagar. Jag har inte riktigt haft orken att sätta mig och skriva ner allting. Jag mår förhållandevis bra men jag upplever att jag inte har haft någon uthållighet att fokusera mig längre stunder på någonting.  Jag tänkte skriva från operationsdagens morgon och fram till idag hur jag har upplevt allting. Jag skriver det här mycket för min egen skull, eftersom man så lätt glömmer smådetaljer med tiden.

Före operationen

På söndagkvällen och måndag morgon fick jag duscha och tvätta håret inför operationen. Sista måltiden blev en pizza på söndagkvällen och sedan fick jag inte äta något mer. Ren dryck gick bra att ta fram till klockan 6 på operationsdagen men jag lät bli det i hopp om att slippa kateter under operationen. 🙂 Jag gick upp klockan 5 på måndagen och fixade de sista bestyren och sedan blev jag skjutsad av min pappa till sjukhuset där jag skulle infinna mig klockan 7. Därefter gick allting väldigt snabbt. Jag fick ombyte till ”operationsoutfit” och svara på lite frågor kring allergier, vikt och längd. Därefter kom en sjuksköterska in för att raka bort hår i operationsområdet. Det blev ju lite mer än vad jag hade väntat mig, allt hår vid tinningen rök och ganska mycket över och bakom örat. Jag har hår ner till midjan så det är ganska långt och det kala området kändes och syntes ordentligt… Dessvärre tog hon inte bort allt det avrakade håret – det visade sig senare efter operationen då det hade trasslat ihop sig till en rejäl ”dreadlockboll” med mitt kvarvarande hår. Mer om det senare.

Strax efter rakningen kom kirurgen in och hälsade på mig och märkte upp bakom örat var hon skulle lägga snittet osv. Det tog sedan inte många minuter förrän jag rullades ut från avdelningen och in på operationssalen.

Måndag 10 september – Operationen

Väl på operationsbordet hände tusen saker samtidigt. En person satte elektroder i ansiktet (operationen görs nära ansiktsnerven och man vill vara säker på att den inte skadas), en person satte EKG på bröstet, en person satte nålen på handen samtidigt som en person ställde en massa frågor. Det var så mycket på en gång och plötsligt började de pumpa in smärtstillande och efter ytterligare en kort stund kände jag att narkosen var på väg in i armen. Och sedan blev allt ljuvligt tyst och svart.

Uppvaket

Det är ju en konstig känsla att bli väckt efter operation, det känns som man bara slutit ögonen när de väcker upp en. Jag kände mig mör och trött när de rullade in mig på uppvaket. De frågade hur jag mådde och jag blev själv förundrad över att jag inte kände mig yr eller illamående. Jag hade däremot tokont i svanken efter att ha legat på rygg i flera timmar på ett ganska hårt underlag. Det kändes som att jag aldrig skulle bli pigg, jag var så trött! Men efter 10-15 minuter försvann den känslan. I stället började jag känna hur otroligt kissnödig jag var. Jag tittade mig omkring efter en knapp att trycka på för att kalla på uppmärksamhet – men någon sådan knapp fanns inte. Ett barn grät förtvivlat någonstans i rummet och personalen hade flera patienter runtomkring mig. Vad som kanske var 10-15 minuter kändes som en evighet innan de kom och tittade till mig. När de frågade hur jag mådde svarade jag: ”Bra! Men jag är toknödig!!” Tur för mig rullade de in sängen på toaletten och placerade den 10 cm från toaringen, det var bara att hasa ner och sätta sig. Ljuvlig.

En halvtimme senare hämtade personalen från avdelningen upp mig till mitt rum.

Åter på rummet

Jag dåsade en stund lite från och till. Sen skickade jag meddelanden till sambon, mamma och en kollega om att allt hade gått bra. Strax därefter svarade sambon att han var på väg för att besöka mig. Jag längtade så efter någon, det kändes så ensamt efter operationen, även om jag var trött. Det var i den vevan jag upptäckte den enorma tovan i håret som stack upp på huvudet över förbandet. Jag frågade försynt sjuksköterskan om hon trodde att den gick att borsta ur. Hon sa att hon hade nog aldrig sett en större tova nån gång. Hon tog varsamt min borste och försökte bena ur håret. Till slut var tre stycken sjuksköterskor involverade i processen med både borste, kam och varmt vatten. Men tovan var hård som berget, som en ordentlig dreadlock. När sambon kom blev han nerskickad till Apoteket för att köpa balsam – för att försöka ha i håret och få ur tovan. Men det gick inget vidare. Till slut räckte en av sjuksköterskorna över en sax till sambon, som helt sonika fick klippa av tovan. Jag var nu inte bara rakad på sidan utan även konstigt klippt. Jag bara skrattade åt eländet – det får bli ett besök till frisören när allting läkt, för en ny ungdomligare frisyr. 😉

Efter ”hårincidenten” satt jag en stund och pratade med sambon. Så skönt att ha honom där. Kirurgen kom förbi och sa att allting hade gått bra, men att det hade tagit lite längre tid (ca 5 h  istället för 3-4 h) på grund av att det var trångt vid skallbenet intill ansiktsnerven och ner till snäckan. Huvudsaken var att få höra att det var en lyckad operation.

Jag hade förberett mig på att må illa och vara yr efter operationen, men de känslorna infann sig inte alls. De frågade om jag ville ha lite mackor och te – och det var det godaste jag ätit på länge. Jag var så hungrig! Det blev till och med en ”andra kvällsmat” en stund senare. I samband med att jag åt så åkte sambon hemåt igen.

Första natten efter operation

Man kan tycka att jag borde ha sovit som en stock den natten, men jag har så svårt för att sova på sjukhus. Sängarna är inte bekväma någonstans. Turligt nog tog de bort droppnålen från min vänsterhand innan natten, vilket ändå gjorde det hela lite ”bekvämare” när jag kunde ha armen och handen hur jag ville. Jag somnade till någon gång vid halv elva på kvällen, men vid två vaknade jag och hade ont. Jag fick då en lite starkare värktablett med morfinderivat (oxynorm) och tänkte att nu kommer jag nog sova prima. Jag upplevde dock att jag hörde min puls mer och hade svårt att komma till ro. Det blev bara korta sovstunder fram till klockan sex, när personalen kom in med morgonmedicin och för att ta tempen. En stund senare var det dags för frukost och den var minst lika god som kvällsmaten jag fick dagen innan. Jag upplever att smaken är förändrad på tungan – lite metallisk smak, samt att det känns som att det är gladpack på tungan. Detta är helt normalt enligt kirurgen då smaknerven sitter i det området man opererar i, den kan få sig en ”törn” men det brukar gå tillbaka till det normala efter ett tag.

Tisdag 11 september  –  Röntgen och utskrivning

Strax efter åtta blev jag hämtad av en kille som skulle följa mig till röntgen. De tar röntgenbilder efter operation för att se så att implantatet sitter som det ska. Röntgen låg i ett annat hus men jag fick gå med min ”ledsagare” hela vägen dit, genom kulvertar i källarplan. När jag klev ur hissen vid röntgenavdelningen kände jag en svag yrsel och som att det gungade till, men när jag gick tillbaka igen gick det bra – ingen yrselkänsla. Det enda som är annorlunda, förutom att jag då förstår är så gott som döv efter operationen, är att jag tydligt hör pulsslagen i örat. Hela tiden. Men det är väl något som antingen försvinner m tiden eller som man vänjer sig vid.

Tillbaks på rummet och det var dags att ta bort det stora tryckförbandet och sätta dit ett nytt enklare förband som jag skulle ha några dagar till. Jag ska tillbaka nästa onsdag för att ta bort det och få ta stygnen. Sedan får jag äntligen tvätta håret. Efter det fick jag åter träffa kirurgen som frågade lite hur jag mådde och berättade att röntgenbilderna hade sett bra ut och att jag kunde få åka hem!

En timme senare kom mina föräldrar och hämtade mig. Det var så skönt att få komma hem till min egen säng!

Onsdag 12 september – två dagar efter operation

Natten efter jag kommit hem kände jag att jag hade ont i halsen och även på lymfkörtlarna på halsen. Jag hade en feber på 37.8 grader trots att jag gick på alvedon och ipren (2 st 500 mg alvedon var sjätte timma och 1 st 400 mg ipren var sjätte timma – alltså tablett var tredje timma). Restriktionerna efter operationen är viktiga och har man feber ska man höra av sig – vilket vi då gjorde. De sa att vi skulle avvakta och se om det blev bättre. Om jag fortfarande har feber på fredag (i morgon) så ska vi höra av oss, jag antar att det då blir antibiotika i så fall.

Torsdag 13 september – tre dagar efter operation

Nu har det hunnit bli torsdag och det är nu jag sitter och skriver ner allting. Jag har säkert glömt hälften men tror jag fått med det viktigaste ändå. Tempen ligger ganska konstant på 37.5 grader, hur man nu ska tolka det. Det halsonda har dock gått över och jag känner mig helt okej. Fokusen känns bättre och yrsel håller sig tack och lov borta.

I min journal under ”mina vårdkontakter” har flera datum ramlat in då jag ska infinna mig i oktober när ”påkopplingen” ska börja. Jag känner mig väldigt peppad inför det, även om jag just nu inte har jättemycket ork så vet jag ju att jag när det är dags kommer vara mycket piggare.

 

Väntan på operation

I juni fick jag till slut ett datum. 10 september skulle min operation äga rum. Det var skönt att veta innan semestern drog igång hur min höst skulle se ut. Min chef kunde också ordna med en vikarie som kunde täcka upp under min sjukskrivning, vilket kändes väldigt bra.

Någon vecka innan operation fick jag träffa en kirurg och en narkosläkare som gick igenom med mig inför operationen hur det går till. När kirurgen skulle ta mitt blodtryck tittade hon allvarligt på mig och frågade: ”Brukar du ha högt blodtryck?”
Shit, tänkte jag…. Har jag högt blodtryck? Kommer jag inte få operera mig nu? Vad händer nu?
”Nej…. jag brukar ha ganska lågt…” svarade jag.
”Jag går och hämtar en annan manschett” svarade hon. Vilket var tur – för därefter visade mitt blodtryck helt normalt värde 120/80.

Jag fick ett OK av både kirurg och narkosläkare att få göra operationen.

Idag har jag jobbat min sista arbetsdag inför sjukskrivningen. På måndag kl 07:00 , om tre dagar, ska jag infinna mig på sjukhuset inför operationen. Operationen ska äga rum exakt 08:43. Det blir intressant att se om de håller den exakta tiden. 😉

Såå…. Detta blir mitt sista inlägg innan operationen. Jag gissar att ni hör mer från mig igen när jag kommit hem från sjukhuset – vilket jag borde göra på tisdag. Sen får vi se när jag orkar göra en uppdatering. 🙂

Håll tummarna!